Ett beroende från helvete med hysteri, stress, trötthet och ångest!

Jag tänkte dikta ner om lite tips hur jag lyckades och fortfarande lyckas med att vara snusfri. Även hur jag mådde före, under tiden och efter jag slutade. Som jag nämnde i förra inlägget så har det krävts ganska mycket från mig. Innan jag slutade så var jag hysterisk, stressad, trött och lätt ångest nästan dagligen. Detta skrev jag i november till mig själv

"Hysteri

Över allt, över yrke. Du ska klättra så högt det går, tjäna så mycket som det går, helst bli miljonär. Över familj. Du får inte vara för gammal eller ung, när du blir förälder. Men absolut inte för gammal!  Hysteri över att du ska vara hälsosam. Hälsosam men ohälsosamt smal. Du ska se ut som en modell. Smart som Einstein. Sen utöver allt detta så ska du ha en fritid som du alltid har roligast på, mycket semester för man ska åka utomlands minst tre gånger om året. 

Stress, mental stress...

Att gå ifrån jag klarar inte detta till jag klarar det till åter igen jag klarar inte detta. Denna inställning måste jag ändra på för jag ska, jag kommer klara detta!

Alla pratar om utveckling på jobbet, att utvecklas. För min del går utvecklingen bakåt tycks det. Jag har börjat glömma, börjat tvivla på mig mer och mer. Jag måste lära mig att inte tvivla. Att jag faktiskt kan. Att även jag och inte bara alla andra är duktiga och kan. Jag kan!

Övertänker, överanalyserar, över, över, över! Allt bara snurrar i mitt huvud och jag lyckas inte göra något åt det! Kan det vara så att min hjärna går på övervarv och därför som allt blir så svårt? Som tex D, han verkar inte tänka på något alls många gånger. Frågar man så får man oftast "vet inte" eller "jag koncentrerar mig". Om något är jobbigt och man är på jobbet kan man få svar som "jag hinner inte tänka på det nu". Men hur gör han?? Hur kan han sålla bort tankar och inte jag?"

Detta var efter jag bestämt mig för att sluta snusa men innan jag hade gett det ett försök. Jag är så glad att jag inte längre har kvar min hysteri, min stress. Idag känner jag mig oftast välmående, energirik och positiv. Jag tvivlar inte riktigt så pass mycket på mig själv, jag satsar lite mera. Jag är helt enkelt en bättre version av mig! Detta liv vill ingen ha. Inte ens en martyr vill leva som jag gjorde. Så varför utsätter vi oss för allt detta?

"Nu är det en månad kvar. En del av mig vill börja denna snusfria livet redan nu. En röst inom mig säger "varför vänta".  Medan den andra delen är förtvivlad och har redan börjat saknat tiderna med snuset. Jag är rädd att jag ska få leva med denna längtan och saknaden hela livet. 

Det är dags att avsluta detta kapitel i livet och sikta på något bättre!

Jag har börjat funderat på om man tänker för mycket. Att konstant ha något på hjärnan som snurrar runt, runt som gör att man blir deprimerad och osäker. Att aldrig få låta hjärnan vila. Jag önskar jag kunde sluta tänka. 

Trötthet, en konstant trötthet som finns där."

All förtvivlan. Över vadå? Har man aldrig varit fast i skiten så kan man nog tro att det är lätt som en plätt att bara sluta. För vissa kanske det är det. För mig var det de inte. Det var så många blandade känslor. Rädslan jag hade över att leva ett liv med en längtan som aldrig blir uppfylld. Att leva med en känsla som om att något fattas. De känslorna var skrämmande. Ibland får jag ett sug. Idag känner jag att det mest är irriterande än frustrerande. Hatkärlek. Jag vill ju så klart ta en men den sidan av mig blir bara mindre och mindre. Idag tror jag att en dag kan jag leva ett liv utan suget, utan att bli påmind. En dag.